Artilleriet i Sverige

Kungl. krigskollegium fick sin första instruktion 1636. Bland dess ledamöter (krigsråden) intog rikstygmästaren en särställning. Krigskollegiet leddes av riksmarsken.

Rikstygmästaren skulle hantera alla frågor som gällde "riksens" artilleri på fästningar, i fält och på flottan", arklier, rustkammare, krigsindustri och artilleripersonalen. Titeln ändrades 1682 generalfälttygmästare.

År 1636 inrättades även ämbetet "Översten för artilleriet". Rikstygmästaren vistades mycket i fält och det behövdes någon på plats i Sverige som kunde hantera dessa frågor. Som ställföreträdare till översten i artilleriet fanns tygmästaren.

År 1650 fick sjöartilleriet en egen tygmästare, artilleritygmästaren. Han var dock underställd rikstygmästaren.

Personalkategorier i artilleriet

Pjäserna sammanhölls vanligen två och två med en underofficer (eller en fänrik) som chef. Manskapet utgjordes av de lägsta befälsgraderna, konstapel och lärkonstapel samt meniga hantlangare. Pjäschefen var konstapel. Dessutom fanns i servisen två lärkonstaplar och vid det grova artilleriet ytterligare en konstapel.
Konstapel kan jämställas med korpral i infanteriet och lärkonstapel med vice korpral.

Kompanipersoner benämndes den personal som svarade för pjästjänsten i fältorganisationen med flera artillerikompanier.

Bland fyrverkare och minörer hade dess officerare ofta tillägget fyrverkar eller minör, exempelvis fyrverkarkapten, minörlöjtnant etc. Vidare fanns underofficerare med titeln över- resp. underfyrverkare samt över- resp. underminörer.

Fyrverkare kallades den personal som i äldre tider tillverkade fyrverk (ammunition) och betjänade vapen ur vilka fyr-, brand- och ljuskulor sköts ut. Alla fyrverkare sammanfördes under 1700-talet i fyrverkarkompanier men fördelades år 1779 ut på artillerikompanierna.

Beställningspersonalen svarade för materialförvaltningstjänsten. De bestod av tygmästare, arklimästare, rustmästare, tygvaktare, skrivare och bokhållare.
Arklimästaren var uppbördsman för slottsartilleriets material inklusive äldre artilleripjäser och ammunition. Tygvaktaren var uppbördsman för fältartillerimaterielen (utom för ammunitionen som arklimästaren svarade för). I Stockholm var arkliet depå för slotts- och fältartilleriet och i de tyska provinserna var tygvaktaren ansvarig för de nämnda artillerislagen. Rustmästaren var chef för de depåer handvapen och rustkamrar som fanns inrättade.
Vid fältorganiserade förband leddes materieltjänsten av en tygvaktare, vid mindre förband av en tygskrivare.

Bland beställningspersonalen redovisades även hantverkarna. I artilleriet fanns en stor mängd olika hantverkare. Bryggmästare (brobyggare), byggmästare, hampspinnare (tillverkare av rep), hjulmakare, kardusbindare, luntmakare, lådmakare (lavettmakare), pistolsmed, plåtslagare, sadelmakare, stockmakare, smeder, timmermän mm.

Stallstaten upprättades i regel först vid mobilisering. Personalen utgjordes av stallmästare, vagnmästare, foderherrar, stallskrivare, skaffare och ett stort antal kuskar, i regel två per häst. Kuskar tillhandahölls vid mobiliseringen av landshövdingarna, ofta med tvångsrekrytering.
Överstallmästaren hade vanligen kaptens rang och understallmästaren fänrik.

Rekrytering av manskap och hantverkare till artilleriet var svårt då man i regel ville få tag på "informerat folk", dvs. folk som var läs-, skriv- och räknekunniga. Anledningen till detta var att materiel förstörts på grund av okunnighet och folk kommit till skada. Vidare ville man ha en god grund för vidareutbildning, vilket allmänt fodrades vid ett tekniskt truppslag för befordran.
Vid nyrekrytering lockades med värvningspengar, vanligen 6 daler sm. Artilleriets personal var värvat, dvs de var anställda och uppbar kontantlön.

Exempel på årslöner vid artilleriet och infanteriet enligt fredsstaten 1660 - 1720:

Som framgår av tabellen hade artilleriet överlag högre lön än värvat infanteri.

Artilleriets organisation

År 1655 sammanfördes artilleriets fredsstat till ett artilleriregemente med 8 kompanier. Två av dessa låg i Stockholm, ett vardera i Jönköping, Göteborg/Halmstad, Viborg/Narva, Riga, Stettin/Stralsund och Stade/Wismar.
Varje kompani bestod av 100 man. Därutöver tillkom stabs- och beställningspersonal med ytterligare 100 personer.

Artilleristaten i Jämtland som tillhörde kompaniet i Jönköping flyttades 1669 till Sundsvall. Artillerimaterielen förrådshölls i Sundsvall. Denna artilleristat bestod endast av tre man.
Vid denna tid artilleriet av ung. 1.300 man.

Under danska krigets slutskede omorganiserade Karl XI det svenska fältartilleriet från två stora kompanier till fyra rörligare kompanier om endast 60 man vardera. Två fanns i Stockholm, ett i Jönköping och ett i Göteborg. Tiden fram till år 1700 präglades av stor aktivitet inom artilleriet. Material tillfördes artilleriet, personalen utbildades och fästningsartilleriet förstärktes.
Vid krigsutbrottet år 1700 uppgick artilleripersonalen till 1.784 man. Även fältartilleriet i Östersjöprovinserna mobiliserades 1700.
År 1714 uppgick fältartilleriet till 681 man och fästningsartilleriet 627, totalt 1308.

Artilleriets pjäser "Galten och Suggan"

Fältartilleriet var utrustade med kanoner med relativt stor rörlighet. Tunga kanoner hade en begränsad rörlighet och användes främst i fästningar och på slotten. De kunde dock komma till användning vid belägringar för att skjuta bräscher i fästningsmurar mm.
Bilden intill är en av två erövrade ryska 1500-tals kanoner som finns på Gripsholms slott (D), "Galten och Suggan". Foto Hans Högman.

Mörsare sköt iväg projektilerna med en skjutbana i mycket 40-pundig mörsare, 1830

hög bågform, dvs elevationen var 45 grader eller större. De kan sägas vara en föregångare till dagens granatkastare. Mörsare användes vid fästningsstrider både av anfallare och försvarare för att bekämpa motståndarens artilleri. Vidare kunde man skicka in projektiler för att antända hus etc. samt "lysraketer" för att nattetid belysa terrängen. Man kunde bekämpa mål bakom fästningsmurarna med mörsare. Kalibrerna var betydligt större än kanonernas, från 8-pundiga till 300-pundiga.
Mörsarna kallades fram till början av 1700-talet för fyrmörsare. Det fanns även små mörsare, sk handmörsare som användes av grenadjärer för att skjuta iväg handgranater. Vidare fanns även små metallmörsare som fästes vid mynningen på en musköt, en slags föregångare till vår tids granatgevär. Bilden till höger visar en 40-pundig mörsare, 1830. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.

Haubitsarna sköt iväg projektilerna med en lägre bågform, upp till 45 grader. Haubitsar användes för att antända hus, förstöra broar mm. Trupp på öppna fält som var skyddad av terrängen bekämpades framgångsrikt med haubitsar. Sådana uppgifter löste kanonerna dåligt med sin bestrykande eld. Projektilerna hade lägre utgångshastighet än hos kanonerna. Haubitsarna ingick i fältartilleriet och var liksom kanonerna monterad på lavetter med hjul. Den första haubitsen göts i Sverige 1682. Den vanligaste kalibern var 16-pund.

G II A införde en standardisering av pjäserna vilket medförde ett enklare och snabbare underhåll och underlättade tillverkningen av pjäserna.
Mörsare med pundighetstal mellan 8 och 200 ingick även i utrustningen. Vidare ett mindre antal 48- och 36-pundiga kanoner.
Kanoner med med ett eldrör av större godstjocklek och större längd kallades för slangor. De hade större utgångshastighet och något större eldkraft men till ett pris av tyngre eldrör och därmed minskad rörlighet. Exempelvis vägde eldröret till den 3-pundiga slangan dubbelt så mycket som eldröret till den 3-pundiga regementskanonen. Fältherren Lennart Torstensson införde slangorna i det svenska artilleriet. Under Karl XI:s tid och med Johan Siöblad som överste för artilleriet förbättrades artilleriet avsevärt. Antalet kanoner fördubblades, från 3.000 till 6.000. Det som gjorde denna utökade produktion möjlig var tekniken att tillverka kanonerna i järn. Tidigare tillverkades kanonerna i metall (kanonbrons). Järnkanonerna hade samma eldkraft och vikt som metallkanonerna men kostade enbart en tredjedel att tillverka. Det var nu under 1680-talet som haubitsen introducerades.

Siöblad insåg på 1690-talet att kanonernas verkan och skottvidd kunde ökas genom att minska kanoneldens spridning. År 1690 skrev han vårt första artillerireglemente. Efter 1709, under ledning av Carl Cronstedt, överste för artilleriet, utvecklades pjäser med mycket större eldkraft. Cronstedt ökade även artilleriets rörlighet och förbättrade organisationen och taktiken. Hans regementskanoner sköt åtta gånger snabbare än en musköt, och då man i varje kanonskott kunde avfyra 30 - 32 muskötkulor, var dess eldverkan på korta håll förödande. Det nya svenska artilleriet var överlägset det utländska.

Det svenska väldet under stormaktstiden försvarades av ett 50-tal fästningar och skansar. Under Karl XI ökades fästningarnas bestyckning från ca: 1.700 år 1673 till 3.750 år 1699. 12-pundig kanon, 1787

Flottans bestyckning av grovkalibriga pjäser ökade under perioden 1660 - 1709, dels då antalet skepp ökade men varje enskilt skepp bestyckades även med fler kanoner. År 1712 hade rangskeppen sammanlagt 456 kanoner med en 24-pundig eller högre kaliber.
De vanligaste eldrörsdimensionerna var i början av 1700-talet för kulor av 3, 6, 8, 12, 18, 24 och 36 punds vikt. Bilden till höger visar en 12-pundig kanon i transportläge, 1743. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.

I fält användes i praktiken sällan grövre kanoner än 12-pundare. Tolvpundarna hade en eldrörsvikt på 1,7 ton och med lavett vägde pjäsen cirka 3,4 ton. De krävde 10 - 12 anspannhästar och kunde endast på bättre vägar hålla infanteriets marschhastighet. Däremot kunde 6-pundarna med en eldrörsvikt om 910 kg och en total pjäsvikt på cirka 1,2 ton dragna av 6 anspannhästar hålla hastigheten. 18-pundig kanon, 1743

Däremot så användes större kanoner av fästnings- och attackartilleriet. Attackartilleriet var artilleri som användes för att bekämpa fästningar vid belägringar. Vid belägringar var kraven på rörlighet och hög eldhastighet små men däremot hög vad gäller träffsäkerhet och eldverkan. Bilden till höger visar en 18-pundig kanon från 1743. Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.
Standardpjäser i armén var de sk. regementskanonerna om 3-pund. De var lättrörliga och hade hög eldhastighet, vanligen 4 skott/min under 1700-talets första hälft, dvs de sköt med en högre eldhastighet än vad en soldat med musköt kunde prestera. Tre-pundarna var betydligt lättare och kulorna vägde enbart 1,5 kg.

Kulvikt och kaliber

Pund var ett mått på vikten av kulan. En 12-pundig kanon sköt kulor med en vikt på 12 pund.
Tabellen nedan visar kulvikt, kaliber och eldrörsvikt för några olika kanonpjäser. Ett pund motsvarade ungefär ett halvt kilo.

Dessa kanoner betecknades som ordinarie kanoner. Det fanns även Extra ordinarie, förstärkta (slangor) och Extra ordinarie, försvagade. Det var framförallt eldrörens vikt som varierade.

Skottvidd

På långa skjutavstånd var träffsäkerheten mycket liten, spridningen var för stor. Endast med mycket flacka och korta kulbanor kunde man skjuta med tillräcklig precision. Därför saknade den totala skottvidden betydelse under Karl XI:s och Karl XII:s tid.
I Johan Siöblads artillerireglemente från år 1690 finns följande skottvidder angivna. De gäller kanoner med ordinarie eldrör och med laddningsförhållande 0,5 (laddningsvikten lika med halva kulvikten, "halvsvår laddning") och kärnskott. Tabellen visar även skottvidden vid några senare årtal. Normalt angavs skottvidden i antal steg men är här omräknad till meter.

Med kärnskott menas att man sköt med eldröret horisontellhet riktat, dvs man siktade med kornet. När man skulle skjuta på längre avstånd var man tvungen att vinkla eldröret och skjuta utan korn, sk. visirskott.
I princip var visirskottvidden dubbelt så lång som kärnskottvidden. Visirlinjen är en linje som förenar kammarens högsta punkt med mynningens högsta punkt. Då kammarens ytterdiameter var större än mynningens bildade visirlinjen en vinkel mot kärnlinjen. Visirskottvidden var den skottvidd man fick då kanonen riktades så att visirlinjen blev horisontell. Kulan sköts då i en båge. Visirskottvidden var i praktiken den längsta användbara skottvidd man sköt på.

Om marken var hård och jämn kunde man i öppen terräng uppnå länge skottvidd genom att kulan rikoschetterade då man sköt flacka skott.

Med en 16-pundig haubitsar sköt man omkring 1.400 m med spränggranater och 400 m med kartescher. Motsvarande för en 8-pundig haubits var 1.200 m respektive 300 m.
Överst på sidan

Ammunition

Det fanns ett antal olika ammunitionstyper. Följande användes under Karl XI:s och Karl XII:s tid:

Ammunition för anslagsverkan:
Den vanligaste typ av projektil man sköt med kanoner var lodet. Ett lod var en massiv rundkula som göts av tackjärn. Lodet användes mot infanteri och kavalleri samt för att skjuta bräscher i fästningsvallar. Kulan hade stor anslagsenergi och om den sköts i en flack bana kunde den plöja igenom motståndarens linje i hela dess djup (vanligen 6 man).
Det fanns även speciallod som kedjelod, piklod och saxlod.
Fältkulan som uppfanns av överste Appelman år 1711 var ihålig och ofylld. Den vägde 30% mindre och var lättare att transportera men hade mindre anslagsenergi.

Ammunition för skrotverkan:
Druvhagel och kartescher var efter lodet det näst vanligaste typen av projektiler för kanonerna. Druvhagel såg ut som en druvklase med kulor i stället för druvor. Det fanns både enkla och dubbla druvhagel. Enkla druvhagel hade 30 - 32 kulor och dubbelt druvhagel 60 - 64 st. Kulorna omgavs av en säck.
Karteschen kallades även för skrotkappa. Den bestod av en dosa fylld med hugget järnskrot och sågspån.
Verkan av druvhagel och kartescher berodde på många faktorer. De var mest effektiva på kortare avstånd.
Kardus användes för att öka eldhastigheten. Det var ett hölje för drivladdningen (krutet) och bestod av papper, pergament och tyg.
Gesvinda skott var lod, druvhagel eller kartescher som förenats med drivladdningen till en patron. Patronen var försedd med en träspegel vid vilken en kardus var fäst med järntråd. Gesvinda skott med lod användes till 3- och 6-pundiga kanoner. Carl Cronstedt uppfann 1717 gesvinda skott patronerade med både druvhagel och ett lod samt även gesvinda skott med brandverkan.

Ammunition för sprängverkan:
Spränggranaten var ett ihåligt lod av tackjärn, laddat med krut och försett med ett brandrör. Från slutet av 1600-talet då haubitsen införts använde det svenska artilleriet spränggranater enbart till mörsare och haubitsar. Vanligen sköt man med 3- eller 6-pundiga granater. Spränggranaten kallades även för bomb. Trenchékulan var fylld med handgranater eller 3- eller 6-pundiga spränggranater och gav bättre ytverkan då den gav flera brisader. Spegelgranaten hade också flera brisader med splitterverkan. Den hade en skålformad druvspegel och innehöll 7 st 6-pundiga spränghandgranater.
Stenkorg sköts ur mörsare och innehöll knytnävsstora stenar, spikar od som var inlagda i en flätad korg och övergjuten med beck.

Ammunition för brand-, rök- eller gasverkan:
Projektiler för brandverkan användes mot byggmaterial av trä. Det kunde vara byggnader, broar och fartyg, fältbefästningar mm. Den vanligaste projektilen var glödande klot. De glödgades i ugnar eller stockeldar bakom pjäserna. De användes mest för 3- och 6-pundiga kanoner.
Korpralskulan var oval och hade sex brandrörshål. Kulan var fylld med en brandsats och användes främst för 36- och 24-pundiga kanoner och till haubitsar. Till mörsare användes den sk. hermafroditkulan som gav både brand och splitterverkan då granaten hade två rum, ett med en brandsats och ett med sprängladdning. Till mörsare användes även fyrkulor för brandverkan. Den bestod av en säck fylld med brandsats. I botten fanns en filtskiva för att minska stöten vid skottlossningen.
Till rökkulor användes en blandning av harts, salpeter, svavel och kol och något beck. Dunstkulor var gasgranater som var en dåtiden kemiska vapen. Syftet var att göra fiendesoldaterna sjuka. En dunstkulsats bestod av 1 del "bollenfrö" och 4 delar "Wolsche lockrötr". En annan sats bestod av blånor eller lunta doppade i en blandning av 10 delar svavel, 1 del harts och 1 del "asasexida" samt litet hår.
Lichtkulan användes till mörsare för att belysa terrängen i mörker.

Handvapen inom artilleriet

Artillerister var liksom infanteristerna utrustade med musköter. Den karolinska värjan var för lång och otymplig vid pjästjänst. Karl XI beslöt 1675 att artilleriet skulle tilldelas hirschfängare. Hirschfängarens längd var kortare än värjans längd, ca 2/3 av värjans längd (68 cm). Hirschfängarens klinga var från början liksom övriga värjor tvåeggad. På 1680-talet började dock hirschfängare att levereras med en eneggad klinga med sågtandad rygg. Detta gjorde dem mer användbara som verktyg. Under Karl XII övergår man igen till en tvåeggad klinga.

Artilleriets uniformer

Under Karl XI:s tid gjordes stora förändringar i den militära beklädnaden. Från 1687 och framåt infördes en enhetlig uniform. Denna uniform, karolineruniformen, hade gemensamt snitt och blå färg för infanteriet och kavalleriet. Även artilleriet hade samma snitt på uniformerna, men med grå färg. Denna uniform kom att kallas den äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men även förenklades under Karl XII (ständiga nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas den yngre karolinska uniformen.

Under det trettio-åriga kriget hade artilleriet fortfarande växlade beklädnad av samma typ som fotfolket. Kläderna präglades dock ev. en viss elegans. Det hörde samman med det värvade artilleriets exklusiva karaktär. År 1655 då Karl X bestämde att varje landskapsregemente skulle ha kläder i en viss färg började även artilleriet att använda samma färger. Vanligast var att man hade röda eller grå rockar. De bar i regel grå hattar även om karpus förekommer. Den grå färgen kom att bli den vanligaste för artilleriet. När enhetsuniformen infördes efter 1687 kom artilleriets livrock att bli grå till skillnad från övriga truppslags blå rockar. Artillerikuskarna hade dock blå rockar.

Artillerirockarna var mörkgrå med blå krage, blåa ärmuppslag och blått foder. Dessa färger gällde såväl i Sverige, Finland som i provinserna. Till rockarna bar man en gul skinnväst, knäbyxor av gult skinn, blå långstrumpor, svarta lågskor med mässingsspännen och tvär tåhätta, svart filthatt med rött hattband och trekantigt uppvikt brätte, blå lärfthalsduk. Även pajrock av mörkgrått tyg med blå uppslag ingick.
Hatten bars vid artilleriet vanligen med spetsen rakt fram. Vid övriga truppslag bars den med spetsen över det vänstra ögat.

När den yngre karolineruniformen började införas efter 1710 kom även artilleriet att kläs i blå rockar.

Gradbeteckningar

Gradbeteckningar i modern betydelse saknades. Infanteriet hade sen mitten av 1600-talet en ringkrage i olika utförande för olika officersgrader. Ringkrage användes inte vid artilleriet eller vid kavalleriet. Olika grader utmärktes där enbart genom uniformernas utsmyckning som var olika rikt utsmyckade beroende på grad. Överstelöjtnantens och majorens var rikt prydda med breda guldgaloner på uppslag, ficklock, hatt och handskar samt knapphål av guldtråd. Kaptensuniformen var prydd på motsvarande sätt men med något smalare galoner. Underofficerarna hade silvergalon på uppslag och ficklock, silvertråd i knapphål och en smal silverbård i hatten.
Vad som är anmärkningsvärt är att artilleriets manskap hade galoner av guld. Konstaplar, underfyrverkare och hantverkare hade hatt med guldgalon och hantlangare hatt med en smalare galon. Detta kan tolkas som tecken på artilleriets höga rang.

Pjästjänst

Varje pjäs, beroende på storlek, krävde en viss bemanning, servis. Vid omgrupperingar med släptagel avdelades infanterister till hjälp. Enligt en instruktion från 1706 fanns följande bemanningsbehov:

Bemanningsbehov av pjäser på järnlavett från 1713 enligt Siöblads modell. Siöblads modell var mer personalkrävande men presterade mer. Framförallt så ökade rörligheten.

Utöver pjässerviserna ingick i artillerienheterna officerare och underofficerare. För två eller tre kanoner avdelades i regel en officer eller underofficer.

Transport:

Pjäserna transporterades med hjälp av föreställare och anspann med flera hästar. Lätta pjäser kunde ha kärrlavetter som hade skamlar och kunde användas utan föreställare. Tyngre kanoner, 12 pund eller större, transporterades i regel delade. Eldröret transporterades i en speciell vagn, en blockvagn. Vid gruppering lyftes eldröret på plats med hjälp av en kran. Vanligen krävdes 4 hästar eller mer för de tyngsta fordonen.

Följande tabell visar behovet av dragare för olika kanonstorlekar. Då hästar saknades fick man ta till oxar. Tabellen visar både behovet av hästar och oxar vid brist på hästar. Tredje kolumnen visar behovet av manskap vid en kortare förflyttning:

Dåtidens hästar var både mindre och svagare än nutidens.
Rörligheten på stridsfältet kunde förbättras med släptagel. Det var linor som spändes till kanoner för att förflytta dem kortare sträckor med handkraft. Ytterligare en förbättring infördes av Cronstedt som ökade rörligheten. Det var anmarschbommar. Det var en bom som fästes på eldröret så att den stack ut på båda sidor av eldröret.
Med båda dessa sätt kunde pjäserna förflyttas med eldröret riktat framåt mot fienden vilket innebar en högre eldberedskap.
Med släptagel metoden kunde även aktionshästar spännas framför kanonen och snabbt förflytta kanonen framåt. Aktionshästar och anmarschbommar kunde användas samtidigt.

Skjutning

Med ladskyffel fördes krutet in i röret efter att man mätt upp rätt mängd krut. Krutet förvarades i speciella krutsäckar.

Laddning med kardus gick betydligt fortare. Kardusen var en förpackning med färdiguppmätt krut. Inga förslag behövdes.

Laddning med gesvinda skott innebar att skottet var färdigförpackat. Både laddning och kula låg i en förpackning (patron) och kanonen kunde laddas i ett enda moment.

Laddning med laddskyffel och avfyrning:

Vissa säkerhetsregler fanns: Luntstaken fick inte placeras på vindsidan eller för nära kanonen eller krutet. Laddaren fick inte stå framför pjäsen vid laddning, utan hålla laddskyffel så att hans kropp alltid befann sig vid sidan av eldröret.

Eldhastigheter

Följande riktvärden gäller före och efter Cronstedts ändring av tillvägagångssättet:

Vid skjutning på nära håll där kravet på noggrann inriktning inte fanns kunde eldhastigheten vara större.

Artilleriet i fält

Det finns inga exercisreglementen bevarade från karolinertiden gällande artilleriet. De principer för artilleriets användande var de regler som Gustav II Adolf och Lennart Torstensson tog fram.
Direkt under kungen var vid strid generalfälttygmästaren högste chef för artilleriet. Han hade rang närmast under fältmarskalk men över general.

När slagordningen inrättades fördelades regementsartilleriet till infanteriet och fördes till de regementen där de skulle användas under striden. Övrigt artilleri grupperades i regel på en eller två platser, helst på kullar vid flyglarna. En särskild chef utsågs för varje sådan artilleriavdelning.

Marsch under fältförhållanden

Vägarna var med nutida begrepp, bedrövliga. De var smala, slingriga och hade många hinder, exempelvis grindar och bommar. Vid dålig väderlek blev vägarna leriga, slippriga och bar dåligt. De flesta broar hade för klen konstruktion för att bära de tunga artilleripjäserna. För att förbättra vägförbindelserna fanns i artilleriets organisation byggmästare (brobyggare), timmermän samt folk med god vana att hantera spade och skyffel. Material för brobygge, bla pontoner, och en omfattande verktygsutrustning fanns med i artilleriförbanden.

Hästbeståndet och fordonsparken var avgörande för transportkapaciteten. Fordonen var specialtillverkade för detta ändamål. Behovet av draghästar var mycket stort och ofta för få.

Under större förflyttningar indelades armén i marschgrupper. Oftast skedde förflyttningen av dessa grupper på olika vägar. Generalkvartersmästaren var närmast ansvarig för marschen. Han upprättare särskilda marschrutor, där indelning i marschgrupper, marschordning och marschväg samt furagering, proviantering och skydd reglerades. Marschen genomförds med omsorgsfull rekognosering och kartläggning av marschområdet. Avantgarde, i regel ur kavalleriet, avdelades som skydd för huvudstyrkan. Vid behov arrangerades även arriärgarde och flankskydd.
Ordning och marschdisciplin upprätthölls noggrant genom befälens övervakning.

Vid marsch mot fienden när risk för strid förelåg användes följande tågordning för artilleriet:

Under marsch var det viktigt att pukorna användes så att de som gick i kön kunde höra var täten befanns sig. Detta var speciellt viktigt om natten.
När armén marscherade tillbaka med risk för strid marscherade artilleriet i samma tågordning som ovan, men med den skillnaden att vad som då gick främst nu gick sist.. Dock gick nu vägvisaren, 2/3 av timmermännen och en bryggmästare främst, dvs med trossen.

Förläggning i fält

När det gick att förlägga trupperna inomhus gjorde man så. Detta speciellt om man skulle stanna en längre tid på samma plats. Annars använde man tältläger. I bland fick man dock ta till förläggning i det fria. Detta var vanligt i direkt anslutning till slag eller i de fall trossen ej hann fram under marsch. Reglementen hur förläggningar skulle ordnas finns bevarade från 1701.

Generalkvartersmästaren var även ansvarig för rekognosering av förläggningar. Han tilldelade de olika regementena deras förläggningsplatser allt efter som de anlände till förläggningsområdet. Karl XII var noga med att inte förlägga armén i ett enda läger. Om förbanden spreds ut kunde traktens tillgångar bättre utnyttjas samt risken för smitta minskades. Kungens förordningar innehöll även noggranna anvisningar om vakt, beredskap och kontroller.

Ett artilleriregemente med dess hela stallstat krävde en stor yta. Exempel på en sådan yta kunde vara 375 x 275 m.

Gruppering vid strid

I regel var det den högste chefen vid armén, som efter förslag från artillerichefen, fattade de beslut som innebar hur artilleriet skulle grupperas inför en förestående strid. Något egentligt reglemente för detta fanns inte utan länge levde de principer som Gustav II Adolf och Lennart Torstensson arbetade efter.

Regementskanonerna fördelades liksom under G II A:s tid till infanteriregementena och placerades i luckorna mellan bataljonerna i grupper om två till tre pjäser. Omgrupperingar framåt eller bakåt skedde i anslutnings till infanteriets rörelser under striden. Vid omgrupperingar tog man hjälp av infanteriet för att förflytta pjäserna.
Man sköt både verkningseld rakt fram och flankerande eld. Regementskanonerna öppnade eld på 600 m avstånd från fiendesoldaterna och skulle sen ladda om under marschen framåt. Efter att ha avfyrat skottet skulle de åter avancera framåt så att de kom ca: 15 m framför fronten. På ca: 225 m skulle de stanna och övergå till att ge eld med gesvinda skott. Infanteriet gick då förbi för anfall men regementskanonerna skulle fortsätta att ge eld under striden. De fick då i regel följa efter under framryckningen och åter övergå till att skjuta med kula.

Under karolinertiden frångick man den tidigare placeringen av det tunga artilleriet framför slagordningen. I ställe placerades det tunga artilleriet på flyglarna eller mellan de olika stridsenheterna. Man tog hänsyn till terrängen och efterstävade att placera pjäserna på höjder. De tunga pjäserna placerades i grupper i ett eller två batterier med ett varierande antal pjäser. Batterierna var en egen eldenhet med egen chef. Viss samverkan förekom dock mellan batterierna.

Överstar vid artilleriet under karolinerepoken

Namn	Period	Beskrivning
Carl Siöblad	1660 - 1680	Född 1611. Sårades som ryttare vid smålands rytteri i Lützen 1632. Övergick sen till artilleriet. Sårad som konstapel 1633 och som kapten 1648. Major 1651. Överste för artilleriet 1660. Krigsråd 1665. Generalmajor 1666. General av artilleriet 1674. Friherre 1687. Död 1696.
Christer Carlsson Lillieberg	1680	Avled redan några månader efter tillträdet. Hantlangare vid artilleriet 1638, kapten 1653, major 1658, överstelöjtnant 1663, adlad 1664, överste för artilleriet i Bremen-Verden 1674, chef för fältartilleriet i Skåne 1677. Överste för artilleriet 1680. Lillieberg arbetade upp sig från den lägsta graden till den högsta inom artilleriet.
Johan Siöblad	1680 - 1693	Född 1644, son till Carl Siöblad. Tillträdde under Karl XI:s omorganisation av krigskollegium. Konstapel vid artilleriet i Jönköping 1662, fänrik vid artilleriet i Stockholm 1666, kapten 1668, major 1674, överstelöjtnant 1678. Överste för artilleriet 1680. Befordrad till generalfälttygmästare 1693. Död 1710. Under 1700 - 1704 var han artillerichef hos Karl XII i fält och ledde artilleriet i slaget vid Narva 1700 och övergången vid Düna.
Amund Torstensson Falkenhielm	1693 - 1697	Född i Bremen, fänrik vid artilleriet där 1663, kapten 1673, överstelöjtnant vid artilleriet i Stockholm 1679, adlad 1680. Överste för artilleriet 1693. Död 1697.
Erik Johan Meck	1697 - 1702	Född 1644 i Riga. Hovjunkare 1663, löjtnant vid artilleriet i Jönköping 1667, kapten vid artilleriet i Stade 1674, major vid artilleriet i Malmö 1677, överstelöjtnant s.å., överste för artilleriet 1697. Död i Riga 1702. I början av juli 1700 fick Meck order att föra huvuddelen av fältartilleriet sjöledes till Kalmar. Inför landstigningen som Karl XII gjorde på Själland den 25 juli hade Meck inte kommit längre än till Dalarö med artilleriet. Efter detta stod inte Meck i bästa anseende hos kungen.
Magnus Granatenhielm	1702 - 1706	Föd 1644 i Västergötland. Ryttare vid Smålands kavalleriregemente 1655, lärkonstapel vid artilleriet i Jönköping 1661, löjtnant 1674, kapten 1676, major 1678, adlad 1681, överstelöjtnant i Malmö 1697, överste för artilleriet 1702. Begärde och fick avsked med generalmajors grad 1706. Död 1714. Han är ytterligare ett exempel på en artillerist som arbetat sig upp från lägsta grad till de högsta. Han deltog i Karl X:s fälttåg och var med vid Karl XI:s danska krig. Deltog med Karl XII i Östersjöprovinserna och i Polen. Förde i Mecks frånvaro fältartilleriregementet i slaget vid Narva 1700.
Rudolf von Bünau	1706 - 1709	Född 1651 i Stettin. Musketerare vid Livgardet 1671, ryttmästare 1678, kapten vid artilleriet i Viborg 1680, major artilleriet i Riga 1694, överstelöjtnant vid artilleriet i Stettin 1698, vid fältartilleriet 1704, överste för artilleriet och chef för Kungl. arméns fältartilleriregemente 1706. Ledde artilleriet under belägringen av Poltava. Död under marschen från Perevolotjna 1709.
Gustaf Gabriel Appelman	1710 - 1716	Född 1660 i Pommern. Han mor var syster till fältmarskalken Rehnskiöld. Volontär vid artilleriet i Pommern 1675, kapten 1695, major 1698, överstelöjtnant 1702, chef för artilleriet 1710, landshövding för Kopparbergs län 1716, generalmajor 1717. Friherre 1719, generallöjtnant av infanteriet samma år. Död 1721. Appelman förde ena artilleriflygeln vid Narva 1700. Som överste för artilleriet verkade han till stor del från Sverige. Lade ned stor kraft på att reorganisera artilleriet efter Poltava.
Carl Cronstedt	1716 - 1740	Född 1672. Överminör vid artilleriet 1699, kapten 1706, major 1710, överstelöjtnant samma år efter segern vid Helsingborg, överstelöjtnant vid artilleriet i Stettin 1712, överste 1713, generalmajor av infanteriet 1715, överste för artilleriet 1716, friherre 1718, generallöjtnant 1720, överbefälhavare förtrupperna i Finland och general vid infanteriet 1739, president vid krigskollegium 1740. Död 1750. Var adjutant vid fältartilleriet vid Narva 1700. Han gjorde sig känd som tekniker och uppfinnare. Efter Poltava blev han krigsfånge men rymde omgående. Blev sen chef för artilleriet i Helsingborg 1710. Genomförde förändringar som bidrog till att artilleriet rörlighet på slagfältet kraftigt ökade. Deltog vid kapitulationen i Tönningen 1713 men beordrades att överlämna kapitulationsvillkoren till Stockholm och räddades därmed från fångenskap. Tjänstgjorde därefter i Stralsund och vid kapitulationen där 1715 blev han åter fånge men rymde 1716. Karl XII hyste stort förtroende för honom och efter utnämningen till överste för artilleriet fick han bemyndigande att föra befälet över artilleriet i fält och på fästningarna. Under hans tid som chef utvecklades artilleriet mycket. De mindre artillerikunniga generalfälttygmästarna fick finna sig i att Cronstedt tämligen självständigt ledde verksamheten. Han fick sitt förslag till omorganisation av artilleriet godkänt av Karl XII i januari 1718 och sitt "artillerisystem" godkänt av Fredrik I år 1725. Cronstedt framstår tillsammans med Lennart Torstensson som en av våra främste artillerister.

Begrepp

Begrepp	Förklaring
Anmarschbommar	Användes vid omgrupperingar i fält för att snabbt och enkelt förflytta kanonerna. Det var en bom som fästes på eldröret så att den stack ut på båda sidor av eldröret. På detta sätt kunde pjäserna förflyttas med eldröret riktat framåt mot fienden vilket innebar en högre eldberedskap.
Approch	Löpgrav som används vid belägring för att i skydd kunna tränga fram mot fästningen.
Batteri	Fältbefäst plats för kanoner
Cirkomvallationslinje	Ring med befästningsverk som belägraren byggt på en låg vall omkring en fästning
Druvhagel	Kanonammunition. Såg ut som en druvklase med kulor i stället för druvor. Det fanns både enkla och dubbla druvhagel. Enkla druvhagel hade 30 - 32 kulor och dubbelt druvhagel 60 - 64 st. Kulorna omgavs av en säck.
Embrassyr	Skottglugg.
Faskin	Risknippe, ca 2 m långt och 20 - 25 cm tjockt. Faskiner av speciellt slag, soisson, användes vid batteribyggen och var ca: 4 m långa och 25 - 30 cm tjocka. Användes som skydd.
Gesvinda skott	Laddning med gesvinda skott innebar att skottet var färdigförpackat. Både laddning och kula låg i en förpackning (patron) och kanonen kunde laddas i ett enda moment. Gesvinda skott var lod, druvhagel eller kartescher som förenats med drivladdningen till en patron. Detta höjde eldhastigheten avsevärt.
Hantlangare	Artillerimanskapet, meniga.
Haubits	Artilleripjäs. Haubitsarna sköt iväg en projektilerna med en lägre bågform, upp till 45 grader. Haubitsar användes för att antända hus, förstöra broar mm. På öppna fält bekämpades trupp som var skyddad av terrängen med haubitsar. Haubitsarna ingick i fältartilleriet och var liksom kanonerna monterad på lavetter med hjul.
Hirschfängare	Handvapen, värja vid artilleriet. Den karolinska värjan var för lång och otymplig vid pjästjänst. Hirschfängarens längd var kortare än värjans längd, 68 cm.
Kanon	Den vanligaste artilleripjäsen. Fältartilleriet var utrustade med kanoner med relativt stor rörlighet. Tunga kanoner hade en begränsad rörlighet och användes främst i fästningar och på slotten. Kanonerna var monterad på lavetter med hjul. Var från början tillverkad i metall (kanonbrons) men tillverkades från slutet av 1600-talet i järn.
Kardus	Användes för att öka eldhastigheten på kanonerna. Det var ett hölje för drivladdningen (krutet) och bestod av papper, pergament och tyg, dvs en förpackning med färdiguppmätt krut. Man slapp då manuellt ladda kanonerna med krut. Inga förslag behövdes.
Kartesch	Kanonammunition. Kallades även för skrotkappa och bestod av en dosa fylld med hugget järnskrot och sågspån.
Kittel	Fältbefäst plats för mörsare
Konstapel	Grad inom artilleriet motsvarande korpral inom infanteriet.
Kärnskott	Med kärnskott menas att man sköt med horisontellhet riktat eldrör, dvs man siktade med kornet.
Lod	Den vanligaste projektil man sköt med kanon var lodet. Ett lod var en massiv rund kula som göts av tackjärn. Lodet användes mot infanteri och kavalleri samt för att skjuta bräscher i fästningsvallar. Kulan hade stor anslagsenergi och kunde om den sköts i en flack bana kunde den plöja igenom motståndarens linje i hela dess djup.
Mörsare	Artilleripjäs. Mörsare sköt iväg en projektilerna med en skjutbana i mycket hög bågform, dvs elevationen var 45 grader eller större. De kan sägas vara en föregångare till dagens granatkastare. Mörsare användes vid fästningsstrider både av anfallare och försvarare för att bekämpa motståndarens artilleri.
Palissad	Hinder av spetsade pålar i rad med något mellanrum
Pund	Pund var ett mått på vikten av kulan. En 12-pundig kanon sköt kulor med en vikt på 12 pund. Ett pund motsvarade ungefär ett halvt kilo.
Redutt	Friliggande utanverk utan sidoförsvar
Skans	Friliggande befästning med försvar åt alla håll
Skanskorg	Pålar 2,4 m långa och 7,5 cm tjocka som drivs 0,6 m i marken i en cirkel med 1,8 m i diameter och ca: 50 cm från varandra. Ris flätas mellan pålarna. Skanskorgar som bildar bröstvärn fylls med stampad jord i en bländning med faskiner. Användes som skydd för batterier.
Slangor	Kanoner med med ett eldrör av större godstjocklek och större längd kallades för slangor. De hade större utgångshastighet och något större eldkraft men till ett pris av tyngre eldrör och därmed minskad rörlighet.
Släptagel	Användes vid omgrupperingar i fält för att snabbt och enkelt förflytta kanonerna. Det var linor som spändes till kanoner för att förflytta dem kortare sträckor med handkraft. På detta sätt kunde pjäserna förflyttas med eldröret riktat framåt mot fienden vilket innebar en högre eldberedskap. Med släptagel metoden kunde även aktionshästar spännas framför kanonen och snabbt förflytta kanonen framåt. Både aktionshästar och anmarschbommar kunde användas samtidigt.
Spränggranat	Spränggranaten var ett ihåligt lod av tackjärn, laddat med krut och försett med ett brandrör. Från slutet av 1600-talet då haubitsen införts använde det svenska artilleriet spränggranater enbart till mörsare och haubitsar.
Visirskott	När man skulle skjuta på längre avstånd var man tvungen att vinkla eldröret och skjuta utan korn, visirskott. I princip var visirskottvidden dubbelt så lång som kärnskottvidden. Visirlinjen är en linje som förenar kammarens högsta punkt med mynningens högsta punkt. Då kammarens ytterdiameter var större än mynningens bildade visirlinjen en vinkel mot kärnlinjen. Visirskottvidden var den skottvidd man fick då kanonen riktades så att visirlinjen blev horisontell. Kulan sköts då i en båge. Visirskottvidden var i praktiken den längsta användbara skottvidd man sköt på.

Tjänstegrad	Artilleriet	Vid värvat infanteriregemente
Rikstygmästare, generalfälttygmästare	2.000
Generallöjtnant, kavalleri och infanteri		1.800
Översten vid artilleriet	1.800
Överstelöjtnant	1.000	750
Major	750	375
Kapten	450	375
Löjtnant	300	246
Fänrik	240	246
Styckjunkare	180	-
Fältväbel	-	72
Sergeant	120	72
Konstapel	96	-
Korpral	-	48
Lärkonstapel	72	-
Hantlangare	54	-
Gemen soldat	-	33

Kanon	Kaliber (cm)	Kulvikt (kg)	Eldrörsvikt (kg)
24-pundig	15,5	11,9	3.126
18-pundig	14,1	9,0	2.440
12-pundig	12,2	6,0	1.700
6-pundig	9,6	3,0	910
3-pundig	7,7	1,5	460

Kanon	Skottvidd 1690 (m)	Skottvidd 1700 (m)	Skottvidd 1707 (m)	Skottvidd 1720 (m)
12-pundig	525 - 600	525 - 600	600 - 675	750
6-pundig	375	450 - 525	525	600
3-pundig	225 - 300		410 - 450	375
3-pundig regementskanon		225 - 300		225 - 300

Kanon	Bemanning
24-pundig kanon	10 - 12 man
12-pundig kanon	6 - 8 man
6-pundig kanon	6 - 7 man
3-pundig kanon	4 - 5 man
3-pundig regementskanon	3 - 4 man

Artilleriet i Sverige, karolinertiden

Krigskollegium